det måste komma nåt bra ur allt, det måste växa någonting under alla lister
2012-10-11
Nu sprängs jag. Mamma jag saknar dig så mycket att jag dör.
När hon dog sa alla alltid att jag måste bearbeta det och inte skjuta allt ifrån mig, annars kommer det komma tillbaka och bita mig flera år senare. Är det på den punkten jag står idag? För tro mig, jag har bearbetat. Jag har accepterat att jag inte längre har någon mamma. Jag kan inte få hennes råd eller hjälp och jag har ingen kvinnlig förebild att apa efter (det är väl därför jag är så skev). Begravningen var inte ett sjukt skämt av mina föräldrar. Jag har en fantastisk pappa men mina barnbarn kommer ändå aldrig att få en mormor. Min familj är halv men det gör oss fina på sitt eget sätt. Jag har accepterat det.
Hur kan jag inte ha hanterat det här?
Jag börjar tro att man kommer till en punkt i sorgen (för tro mig det är en jävla sorg när en förälder dör och det tänker jag inte säga "det är lugnt" åt längre. Jag har inbillat mig att det är lugnt sedan dag ett, men det är långt ifrån lugnt.) när man måste acceptera och bearbeta, inte förlusten, utan den person man utvecklats till och blivit genom allt. Jag är sned, jag är halv och rätt mesig. Jag tycker att jag borde blivit hård och råcool av allt. Hade jag fötts till ett normalt liv hade jag varit glad idag, men istället lever jag i ett jävla pacman-spel där jag stressar och skyndar för att inte bli uppäten av typ ångest.
Nu minns jag inte ens vad jag ville komma fram till med allt det här ..
Det är mycket som suger utan dig mamma, tack så jävla mycket för det.
Med dig skulle allt varit bra.
1 Comments
M
:(
♥
Jag tycker inte du är mesig alls. Inte för att ja känner dig särskilt bra längre haha, men från den dag jag lärde känna dig har jag alltid tyckt att du är sjukt stark!
Bara det att du skriver ett sånt här inlägg och inser de själv visar att du är stark!
♥
Svar:
astrid hammarsten
Trackback