sat by your bed all through the night, i watched your daily fight
2011-08-21
Det är söndag idag, samma veckodag som jag såg dig för sista gången. Höll din hand och gav dig en kram. Sen satt jag hemma och grät. Jag grät jag varje natt hur länge som helst. Och det enda jag önskade (förutom att du skulle komma tillbaka) var att någon gång så skulle tårarna ta slut, mitt hjärta skulle sluta göra ont och jag kunde bli glad igen. Jag trodde på riktigt att det var omöjligt.
Jag tänker på dig varje dag, skickar små tankar till dig i himlen. Det känns som om du hör. Jag har vant mig vid det, att vår relation existerar bara i min hjärna nu. Det gör ont först när jag ser på vad alla andra har men inte jag. Avunden. Alla andra får ge sina mammor en kram medan min bara lever i fantasin. Alla andra får komma hem till en glad mamma som luktar gott, dom inte behöva åka till en kyrkogård eller titta i fotoalbum för att minnas. Då ilar och sticker det sådär i hjärtat igen. Det känns som om det ska sprängas rakt ut ur mitt bröst.
Cancer är en orättvis sjukdom, du förtjänade den minst av alla.
Jag saknar dig mamma, jag saknar dig så mycket.
